Enkelhetens lockelse – livet i fäbod, vila och att hitta tillbaka
Det finns stunder i livet när man stannar upp, ibland frivilligt men ofta av nödvändighet. För mig kom det när allt hade gått för snabbt, när jag hade jobbat för mycket och pressat mig själv tills det gick åt skogen.
Från stress till stillhet: varför enkelheten lockar allt fler
Sjukdom kan man leva med – men stress, det förstärker allt och sliter sönder kroppen och psyket på ett sätt som inget riktigt liv kan byggas på.
Här, i början av berget där jag bor i min fäbod, blev det tydligare än någonsin. En vän till mig, Pia, bor också i fäbodar, en mil härifrån men längre upp på berget. Hon har bott där i över sju år och vet vad det innebär att leva nära det enkla.
Vi pratade häromdagen om livet, samhället och stressen. Det slog oss båda att egentligen är det bara tre saker människan behöver: värme, mat och vatten. Resten är på många sätt konstruktioner som vi lärt oss att jaga efter, men som inte ger oss den där grundläggande tillfredsställelsen.
Egen Bild:
När det blir för enkelt – och för svårt
Det låter kanske motsägelsefullt, men Pia sa något klokt: när man har för mycket saker, när livet är för enkelt i bemärkelsen bekvämt, då börjar hjärnan dra iväg.
Då söker man kickar. Instagram, serier, godis, snabba dopaminklickar. Jag kände igen mig direkt, för jag har levt precis så. Jag jagade, jobbade, stressade, för att sedan varva ner med mer av samma kickar som bara skapade ännu mer tomhet.
Att leva i en fäbod är inte enkelt i den moderna bemärkelsen. Här finns inte alla bekvämligheter serverade. Men det är enklare för själen, för vardagen blir konkret. Hugga ved, värma vatten, laga mat, ta hand om det som finns runtomkring. Man blir mer grundad, mer närvarande.
Kaffet i skogen – och insikten i stillheten
Jag märkte det själv en dag när jag satt ute i naturen med en kopp kaffe, korv och potatissallad. Det var stilla. Solen bröt igenom molnen och fåglarna sjöng mellan träden.
En så enkel stund – men samtidigt en av de mest tillfredsställande jag haft på länge. Det slog mig att det är så lite man egentligen behöver för att känna ro.
Det var som en riktig upptäckt: när jag slutade jaga efter mer, efter nästa projekt eller nästa kick, då började jag märka det lilla. Och det lilla var stort nog.
Kalle i Sollefteå – det enkla som business
Samtidigt ser jag hur fler och fler väljer ett liknande liv. Jag följer en man som heter Kalle på YouTube. Han bor i sin stuga utanför Sollefteå och har byggt upp en liten men fungerande business kring sin livsstil.
Han är otroligt skicklig på att filma – varje video känns välgjord och vacker – och på så vis har han skaffat sig inkomster från sin kanal.
Någon frågade honom om han inte borde ”skaffa ett riktigt jobb” eller gå tillbaka till något mer normalt. Men hans svar var enkelt: så länge det här fungerar tänker han inte ändra något.
Han har hittat ett sätt att leva som passar honom, och samtidigt skapat en inkomstkälla som gör att han kan fortsätta.
Det inspirerar. Inte för att alla ska starta YouTube-kanaler, utan för att det visar att det faktiskt går att bygga något hållbart även i liten skala, så länge man är trogen sitt sätt att leva.
Egen Bild:
Pia – självhushållning och arbetstakt
Min vän Pia är ett annat exempel. Hon jobbar bara så mycket hon måste, ofta i kök i Rättvik eller Furudal, och resten av tiden lägger hon på självhushållning.
Hon odlar, lagar mat, tar hand om sitt hem och sin plats. Hon har vuxna barn, inga stora förpliktelser längre, och har byggt sitt liv kring att arbeta så lite som möjligt och leva så mycket som möjligt.
Det är en annan rytm än den de flesta lever i, men när man ser henne förstår man poängen. Hon är nere i backen, som hon uttrycker det. Inte uppe i kickarnas värld, inte fast i den ständiga jakten. Det är en lugnare, mer förankrad tillvaro.
Att komma ner i backen
Jag själv känner att jag fortfarande befinner mig i en övergång. Efter alla år av jagande är det ovant att plötsligt vila.
Jag märker att jag inte får lika mycket gjort, men samtidigt inser jag att det är just det som är poängen. Jag vilar för första gången i mitt liv. Inte en kort paus innan nästa projekt, utan riktig vila. Slowly-slowly.
Det är nästan som en avvänjning från det gamla sättet att leva. Som att kroppen och hjärnan först måste lära sig att det faktiskt är okej att göra mindre.
Och det är svårare än det låter – för hela samhället har lärt oss att värdera oss själva genom prestation, produktivitet, resultat.
Att istället säga: jag sitter här med mitt kaffe, jag hör fåglarna, jag gör inte mer än det – och det räcker. Det är ett helt annat sätt att leva.
Det gamla och det nya
Det enkla livet, det gammeldags, är inte något romantiskt eller nostalgiskt när man faktiskt lever i det. Det är konkret. Ved ska huggas, maten ska ordnas, huset ska värmas.
Det är slit, ibland hårt slit. Men det är också meningsfullt slit. Man vet varför man gör det.
I dagens samhälle är det mycket som görs utan att man egentligen vet varför. Man springer i ekorrhjulet, producerar, konsumerar, uppdaterar, scrollar. Det är lätt att tappa sig själv.
Att leva enklare blir därför ett slags motstånd. Ett sätt att ta tillbaka kontrollen över sin egen tid, sina egna behov.
Personliga reflektioner
Reflektion 1: Det som förvånar mig mest är hur snabbt kroppen svarar på enkelhet. Bara några dagar utan brus, utan stress, och jag känner mig mer levande än på länge.
Reflektion 2: Jag märker också hur mycket lättare det är att känna tacksamhet. En måltid, en solglimt, en fågelsång – saker jag tidigare knappt hann lägga märke till blir nu viktiga delar av dagen.
Egen Bild:
Enkelhetens paradox
Det är paradoxalt: för att nå det enklare måste man ibland kämpa mer. Hugga ved istället för att vrida på en knapp. Bära vatten istället för att öppna en kran. Men samtidigt blir livet enklare på ett djupare plan, för hjärnan fylls inte av onödigt brus.
Det är kanske därför så många känner lockelsen. De som följer Kalle på YouTube, de som inspireras av människor som Pia, eller de som själva flyttar ut på landet. Det finns något i oss som längtar efter det grundläggande.
Interna länkar
Vad vi egentligen behöver
När man skalar bort allt blir det tydligt: värme, mat och vatten. Resten är på sätt och vis överflöd. Det betyder inte att man inte får njuta av annat – men det betyder att man inte måste.
Och när man förstår skillnaden, när man känner den i kroppen och ser den i vardagen, då blir också livet friare. Man blir mindre beroende av alla de där kickarna.
Man hittar ett lugn som inte är beroende av nästa notis, nästa shoppingrunda, nästa serie.
Min väg framåt
För mig är det fortfarande början. Jag har jagat i så många år, bränt mig på stress, låtit sjukdom förstärkas av för högt tempo. Nu försöker jag något annat. Jag vill inte upp i himlen på dopaminkickar längre, jag vill ner i backen.
Det är ovant, men det är också befriande. Jag är hookad på det enkla livet numera. Och det känns som att jag för första gången på länge är på rätt väg.
Petter Hansson är frilansskribent och digital nomad med hjärtat i Dalarna. Han har under många år rest, vandrat och deltagit i evenemang runt om i landskapet och delar här med sig av både egna upplevelser och faktagranskade tips. På Dalarna.nu vill han lyfta fram det bästa av regionens natur, kultur och historia – från små byar och dolda pärlor till stora festivaler och klassiska resmål.
