Fäbodliv utan el – Men med allt jag behöver

Att vakna upp i en fäbod utan elnät och rinnande vatten är som att kliva rakt in i en annan tid. Inte på ett nostalgiskt, romantiserat sätt, utan mer som att tiden själv saktar ner och får nytt innehåll. Här, mitt bland granskog, mjuka fäbodvallar och doften av kåda, hittar jag något jag sällan fann i stan: stillhet på riktigt.

Leva i en Fäbod utan el – I Hjärtat av Dalarna

När jag först flyttade hit, till en gammal fäbod i de djupa skogarna i Dalarna, trodde jag att jag skulle sakna allt det där bekväma. Att kunna ladda mobilen när jag vill, trycka igång en diskmaskin, eller duscha utan att först hämta vatten. Men snart blev det nya livet det normala – och jag insåg att jag inte saknar särskilt mycket alls.

Jag har en liten solpanel som ger ström till det mest nödvändiga. En utedusch som värms av solen och ibland ett vedeldat badkar när jag vill lyxa till det. Det finns inget rinnande vatten, men jag hämtar från brunnen, och det smakar bättre än något man kan köpa på flaska.

Naturens ljud inpå knuten

Det är inte tyst här, men det är en annan sorts ljud. Skogsduvans dova rop. Knastret från en eld. Knäppandet från stockarna i timmerväggen när kylan smyger på. På kvällarna hör jag ofta räven skrika långt borta. Rådjuren smyger fram i skymningen. Någon gång tassar en mård förbi på bron. Skogens djur är närmare än man tror – och man lär sig deras rytmer, deras sätt att vara.

Att leva utan elnät är inte ett avkall. Det är en påminnelse om vad vi egentligen behöver – och vad vi bara vant oss vid att tro att vi behöver.

Tiden upplevs annorlunda i lägre tempo

I fäboden finns inga plingande notiser, inga uppdateringar, ingen stress över att hinna med. Istället finns tid. Tid att se hur ljuset rör sig över ängen. Tid att följa en fjärils dans mellan blommande blåklockor. Tid att bara vara, mitt i naturens hjärta.

Jag säger inte att alla borde bo så här. Men jag önskar att fler fick prova – bara för ett tag. Att leva med naturen, snarare än mot den. Att känna vinden i ansiktet istället för luftkonditionering. Att se stjärnhimlen utan gatlyktor. Att höra sitt eget hjärta slå.

Här i Dalarna, i min lilla fäbod utan elnät och vattenledningar, men med naturens närhet, solens energi och skogens egna invånare som grannar, har jag inte allt – men jag har det viktigaste. Och det, kära läsare, är mer än nog.

— Signerat en lyckligt strömlös skribent i hjärtat av Dalarna