🪟En hare på vägen – en stilla morgon i Dalarna

Morgnar med magi

Och just den här morgonen, där på den lilla grusvägen utanför mitt fönster, sitter en hare. Den sitter alldeles stilla. Inte skymd av något. Inte på väg någonstans. Bara där, mitt i vägen, som om den väntade på att jag skulle vakna.

Vi möts med blicken. Den rör sig inte. Jag gör det inte heller. Vi är två levande varelser i ett slags tyst överenskommelse – en stilla närvaro i varandras världar.

Det är sånt som bara händer när man bor nära naturen. Och kanske är det just det som gör stunden så stark – den är varken planerad eller uppmärksammad, bara sann.

Min lilla vägkompis

Haren har varit här förut. Ibland dyker den upp om kvällarna, ibland om morgnarna. Nästan alltid på samma plats. Det är som att den också har sina rutiner.

Jag vet inte vad som drar den hit – kanske doften av gräs, kanske tystnaden, kanske något jag aldrig kan förstå. Men det känns alltid fint när den kommer. Som ett litet bevis på att jag inte är ensam här ute, trots att jag ofta lever som om jag vore det.

Att den återvänder ger en känsla av samhörighet. Den litar på platsen. På lugnet. Och kanske på mig också. Eller så är jag bara en del av bakgrunden för den, så som skogen är för mig.

Men ändå – det är något med dess närvaro som gör dagarna rikare. Att leva i naturen handlar inte bara om att se djur på håll. Det handlar om att dela plats, rytm och stunder.

En annan sorts liv

Att bo i en fäbod i Dalarna är inte som att bo någon annanstans. Här är varje dag ett samspel med väder, vind och vilda möten.

Jag eldar för värmen, samlar regnvatten ibland, lyssnar till vinden i björkarna och lever nära allt det där som annars ofta filtreras bort av stadens brus. Här är jag del av naturen, inte åskådare.

Och så är det djuren. Ibland är det fåglar som sjunger från telefonledningen. Ibland är det ett rådjur som rör sig försiktigt mellan stammarna i skogen. Och ibland – som idag – är det en hare mitt på vägen, mitt i livet, mitt i mig.

Stunder som stannar kvar

Jag vet inte om haren kommer tillbaka imorgon. Men just nu känns det som att den hör till här. Som att den vet något jag inte vet. Eller kanske är det bara så att när livet saktar in, när dagarna får vara långa och stilla, då ser man det man annars missar.

Jag är tacksam för de här ögonblicken. De väcker något i mig. Något långsamt. Något levande. Och kanske är det just därför jag valt att leva så här – för att få möta harar på morgonen, tystnader som talar och dagar som får vara bara dagar, utan krav, utan rusning.