Krönika: Konsumtionens svarta hål – varför blir det aldrig nog?

Det finns ett mönster som jag har funderat mycket på de senaste åren. Ett beteende som jag har sett hos människor runt omkring mig, men också i samhället i stort.

När prylarna aldrig räcker till: Krönika om köpbeteende och oro

Jag hade en tidigare kollega som nästan alltid köpte något nytt till hemmet – en lampa, en ljuslykta, en tavla, en matta. Ofta begagnat, ibland nytt. Det spelade ingen större roll vilken typ av sak det var, det viktiga var att det skulle tillföras något nytt i hemmet.

Läs mer om Loppisar i Dalarna – Gör fynd

Men det märkliga var att det aldrig blev klart. Hon blev aldrig riktigt nöjd. Efter ett tag ville hon ha något annat, något nytt, något bättre, ljusare, mörkare eller annorlunda. Det kändes som att hon hela tiden var i rörelse, men aldrig nådde fram.

Egen Bild:

Köpbeteende – Svart Hål

Ju mer jag tänkte på det, desto tydligare blev det: det där köpbeteendet är som ett svart hål. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker fylla det, det blir aldrig fullt.

Det finns alltid något mer som behövs, något som saknas. Och det här är inte bara ett individuellt problem. Det är nästan som en hel kultur i västvärlden.

Jakten på det perfekta hemmet

Många som lever i dagens samhälle har det ganska bra ställt. De har ett hem, ett jobb, en inkomst. Ändå är det som om hemmet aldrig är färdigt. Det är alltid något som ska bytas ut.

En vas som känns för omodern. En stol som inte riktigt passar in i färgskalan. En soffa som ser lite sliten ut, fast den egentligen är fullt användbar.

Inredningstidningar och Onlinebutiker

Inredningstidningar, sociala medier och butiker driver på det här. Vi matas med bilder av det perfekta hemmet, det trendiga vardagsrummet, den harmoniska balkongen, det smakfulla köket.

Och så jämför vi. Vi jämför vårt eget vardagsrum med de där putsade bilderna, och plötsligt känns det som att vi också behöver köpa något nytt för att komma närmare den där drömmen.

Men det blir aldrig klart. Drömmen flyttas hela tiden framåt, och med den också våra pengar, vår energi och vår tillfredsställelse.

Konsumtionens dopamin-kick

Det finns en psykologisk dimension i det här också. När vi köper något nytt frigörs dopamin i hjärnan. Det är samma signalsubstans som aktiveras när vi äter något gott, får en komplimang eller vinner på spel.

Den där känslan av att stå i kassan och ta hem en ny sak kan ge en liten glädjekick.

Men problemet är att dopaminet försvinner snabbt. Den där känslan håller inte i sig. Efter några dagar, ibland redan efter några timmar, är saken inte längre spännande.

Den blir en del av vardagen, och då behövs nästa kick. Nästa köp. Och nästa.

Så småningom sitter man där med ett hem fullt av saker – och ändå är det något som saknas.

Egen Bild:

Status, identitet och bekräftelse

Det finns också en social dimension. I västvärlden har konsumtion blivit ett sätt att visa vem man är. Hemmet är inte bara en plats där man bor, det är också en scen där man visar upp sin smak, sin klass och sin identitet.

”Jag är en person som har den här lampan.”
”Jag är en person som har råd att köpa nytt.”
”Jag är en person som följer trender.”

Det är inte alltid vi tänker så medvetet, men det finns där i bakgrunden. Social jämförelse är en stark kraft. Om grannen köper nytt köksbord vill man själv inte sitta kvar med sitt gamla.

Om vännerna på sociala medier lägger upp bilder på trendiga ljuslyktor kan det kännas lockande att själv uppdatera.

Och här blir det bakvänt: den som vårdar sina gamla möbler, återbrukar eller lever enkelt riskerar nästan att ses som snål, tråkig eller till och med fattig. Medan den som hela tiden köper nytt kan framstå som framgångsrik.

Den underliggande oron

När jag såg min kollega shoppa på det där sättet, slog det mig att det egentligen inte handlade om själva prylarna. Det handlade om en inre oro.

Köpen blev ett sätt att stilla rastlösheten, åtminstone för stunden. Men eftersom det inte är prylar som kan skapa verklig trygghet eller mening, kom oron tillbaka. Och då behövdes ett nytt köp.

Jag tror att det här är en av de största hemligheterna bakom konsumtionshetsen: många använder köpen som ett sätt att hantera känslor.

I stället för att möta oron, ensamheten eller tomheten, försöker man fylla den med saker. Men saker kan inte fylla tomrum inuti. Det är därför det aldrig blir nog.

Den stora paradoxen

Det märkliga är att detta beteende inte bara accepteras, utan nästan premieras i västvärlden. Att konsumera är att delta i samhället. Det är att bidra till ekonomin, till jobben, till tillväxten.

Så här ser logiken ut:

• Köper du mycket → du är framgångsrik.

• Köper du lite, återbrukar, nöjer dig → du riskerar att ses som misslyckad.

Det är nästan som en sjukdom, fast den är normaliserad. En plåga som vi kallar vardag.

Kostnaden vi inte ser

Men kostnaden finns där, och den är stor. För individen innebär det ofta ekonomisk stress, att pengar som kunde gått till upplevelser, trygghet eller sparande i stället går till överflödiga prylar.

För miljön innebär det enorm belastning: produktionen av alla dessa saker kräver råvaror, energi och transporter. Och till slut står vi där med överfyllda återvinningscentraler och sopberg.

Det är urbotat dumt egentligen, när man tänker på det.

Egen Bild:

Motrörelsen – en annan väg

Samtidigt finns det något som ger hopp. Det finns en växande motrörelse. Minimalism, återbruk, hållbar konsumtion. Facebook Marketplace, Blocket, Tradera, loppisar och återbruk har blivit platser där människor hittar saker som redan är producerade.

Läs mer om Loppisar i Dalarna

I stället för att köpa nytt kan man ge nytt liv åt det gamla. Och det fina är att många faktiskt hittar mer glädje i det. En stol från återbruket kan ha mer själ än en massproducerad från varuhuset. En matta med historia kan kännas rikare än en ny från fabriken.

Ett annat sätt att leva

Jag själv har aldrig dragits till den där köphysterin. Det jag har hemma har jag hittat på återbruket, köpt för småpengar eller återvunnit själv.

Mina mattor till exempel – de flesta har jag fått tag på gratis eller nästan gratis. Bara en eller två har jag köpt nya, och det var för 20 år sedan. Resten har kommit till mig på andra sätt.

Det blir inte sämre för det. Tvärtom. Jag har ett hem fullt av fina saker som fungerar, utan att jag har lagt ut stora summor pengar. Och kanske ännu viktigare: jag känner inte den där ständiga oron. Jag behöver inte jaga nästa köp.

Avslutande reflektion

När jag ser tillbaka på min kollega, och på konsumtionssamhället i stort, slås jag av hur bakvänt det är. Vi fyller våra hem, våra liv och våra dagar med saker – men blir aldrig nöjda.

Vi kallar det utveckling, men ofta är det bara en spiral av oro, kostnader och miljöförstöring. Det är som du säger: ett svart hål. Ett hål som aldrig går att fylla, hur mycket vi än försöker.

Och kanske är lösningen inte att köpa mer, utan att våga nöja sig. Att uppskatta det vi redan har. Att se skönheten i det enkla, i det slitna, i det återbrukade.

Att förstå att hemmet inte blir mer harmoniskt av ännu en ljuslykta – utan av den ro vi själva bär med oss.

Om skribenten:
Petter Hansson är frilansskribent och digital nomad med hjärtat i Dalarna. Han har under många år rest, vandrat och deltagit i evenemang runt om i landskapet och delar här med sig av både egna upplevelser och faktagranskade tips. På Dalarna.nu vill han lyfta fram det bästa av regionens natur, kultur och historia – från små byar och dolda pärlor till stora festivaler och klassiska resmål.