Krönika: När korparna flög lågt över fäboden
Det var vid lunchtid, en sån där stilla dag när luften nästan står still. Elden hade falnat i spisen och kaffet var fortfarande varmt i koppen.
Korpar som medvetna resenärer i luften
Jag satt bara där, utan något särskilt för mig, och tittade ut över gårdsplanen. Då kom de—två svarta kroppar mot himlen, tunga och självsäkra, som om de ägde hela luften. Korpar.
Den ena flög så lågt att vingslagen hördes tydligt, som ett dovt whoomf whoomf genom luften. Det är ett speciellt ljud, nästan som att luften själv protesterar när något så kraftfullt passerar.
Att leva så nära naturen att man hör detaljerna
Jag vet inte varför, men det där ljudet gick rakt in. Det är inte som när en liten fågel flaxar förbi. Det här var mer som ett statement. Vi ser dig. Vi vet att du är här.
Egen Bild:
Det slog mig hur närvarande naturen blir när man släpper taget om allt det där andra. Det finns inga bilar här, ingen bakgrundsmusik, inget sorl.
Här finns bara vinden, veden som knäpper när den brinner, och en och annan kråka som ropar någonstans bortåt skogen. Men korparna, de låter inte som kråkor. De låter som något äldre. Något som fanns innan oss och som kommer finnas kvar efter.
Att leva så nära naturen att man hör detaljerna
De cirklade en stund, som för att markera revir, eller kanske bara för att de kunde. Det är något med korpar – de rör sig inte planlöst.
De känns alltid medvetna, nästan intelligenta på ett sätt som gör att man undrar om de inte också håller ett öga på oss människor, lika mycket som vi tittar på dem.
Och just där, när vingarna rev genom luften över taket på stugan, slog det mig hur lite av det här man hör när man bor ”vanligt.”
Läs Om Naturrum Dalarna
Små ögonblick som förankrar en plats i kroppen
I samhällsljudet försvinner sådana här ögonblick. Här ute blir de istället som små budskap. Man tystnar automatiskt. Man bara är där, exakt där man står.
Det är som att naturen ibland gör små markeringar: Glöm inte att du är en del av något större. Glöm inte att du lever.
Korparna drog vidare över trätopparna, mot myren bortom stigen. Kvar var bara tystnaden. Och så ett litet eko av vingslag i bröstkorgen.
Petter Hansson är frilansskribent och digital nomad med hjärtat i Dalarna. Han har under många år rest, vandrat och deltagit i evenemang runt om i landskapet och delar här med sig av både egna upplevelser och faktagranskade tips. På Dalarna.nu vill han lyfta fram det bästa av regionens natur, kultur och historia – från små byar och dolda pärlor till stora festivaler och klassiska resmål.
