Krönika – När vargen ylade ovanför fäboden

Det var sent igår kväll, precis vid den där tidpunkten då natten blir helt egen. När elden i kaminen övergår från lågor till glöd och mörkret runt fäbodstugorna inte längre bara är avsaknad av ljus, utan något tätare, nästan levande.

Ett enda ylande i natten – och allt förändrades

Jag öppnade dörren bara för att känna den kalla luften mot ansiktet, och den där välbekanta stillheten låg över platsen. Inte tystnad – stillhet. En sådan som nästan känns fysisk.

Det knäpper i leden på huset när temperaturen faller. Skogen står mörk och kompakt ovanför backen, där granarna formar en svart vägg mot himlen. Det var tyst på det där sättet som bara uppstår när allt levande håller andan. Och mitt i just den andhämtningen – kom ljudet.

Natt över fäboden – när landskapet håller andan

Ett ensamt yl. Kort, men klart. Inget hundskall, ingen räv. Det skar genom luften med en sådan precision att det kändes som att marken under mig svarade. Jag stod still. Slutade andas. Intuitivt, som om ljudet krävde tystnad i gengäld för att få finnas.

Egen Bild:

Jag visste direkt. Varg. Här, ovanför fäboden, strax bakom de mörka granarna där stigarna slutar och djurens egna vägar tar vid. Man vet att de finns här. Att de rör sig i skuggorna mellan myrar och skogsranden.

Men att höra det – höra det med egna öron – det är något helt annat. Det är som om landskapet, för en sekund, öppnar ögonen och tittar tillbaka på en.

Att leva där det vilda fortfarande andas

Jag väntade på ett andra yl. Jag vet inte varför. Kanske för att vi människor alltid väntar på bekräftelse, på upprepning. Men inget mer kom. Bara tystnad.

En tystnad så kompakt att det kändes som om skogen slöt sig igen, som om den sagt det den ville säga – och sedan lämnat oss i vår mänskliga otålighet.

Ett yl som skar genom skogen

Och mitt där, i det där ögonblicket, kom en tanke. Jag bor inte här för att det är praktiskt. Jag bor inte här för att det är enkelt. Jag bor här för att det finns stunder som dessa – när naturen träder fram, utan att be om ursäkt, utan att förklara sig, och påminner en om något grundläggande:

Du är bara gäst här. Lev med respekt.

Egen Bild:

Interna länkar:

Läs mer om varg i Dalarna och hur rovdjuren rör sig i våra skogar, eller om fäbodliv i Dalarna och vardagen nära naturen.

Personliga reflektioner:

• Det är märkligt hur ett enda ljud kan förändra känslan av en plats. Samma stigar jag går varje dag kändes plötsligt äldre, som om de bar spår jag inte ser.

• Jag märker att de här ögonblicken får mig att andas annorlunda – långsammare, mer närvarande. Man skyndar inte när naturen talar.

Avslutning – När vargen tar ordet

Det är lätt att tro att tystnaden här ute bara är stillhet – men ibland inser man att det är något helt annat. Skogen är inte tyst. Den bara talar på sitt eget sätt, med längre mellan orden. Ett vargyl, ett hjortsteg i mossan, en korp som ropar ovanför grantopparna. Allt detta är språk, bara inte vårt.

Och kanske är det just det som gör sådana ögonblick så starka. Inte att man får svar – utan att man får bli vittne. Att stå där i mörkret, mellan eldens glöd och skogens djup, och höra en röst som inte ber om något, inte förklarar sig – utan bara är.

I en värld där allt ska förstås, mätas och analyseras, finns det en frihet i att bara lyssna. Att låta något vara vilt och orört, både utanför och inuti sig själv.

Det räcker ibland med ett enda yl för att minnas det.

Om skribenten:
Petter Hansson är frilansskribent och digital nomad med hjärtat i Dalarna. Han har under många år rest, vandrat och deltagit i evenemang runt om i landskapet och delar här med sig av både egna upplevelser och faktagranskade tips. På Dalarna.nu vill han lyfta fram det bästa av regionens natur, kultur och historia – från små byar och dolda pärlor till stora festivaler och klassiska resmål.