När naturen välkomnar en – Tecken från skogen
Det finns stunder då man undrar om naturen faktiskt ser en. Inte bara att man själv ser den, utan att den på något sätt ser tillbaka — känner igen en, accepterar en.
Livet bland djuren i Dalarna – Ett äventyr i skogarna
Det kan låta flummigt, jag vet, men ibland känns det verkligen som att skogen här omkring har öppnat famnen och sagt: du får stanna här nu.
Lodjuren – två möten man aldrig glömmer
Jag har sett lodjur två gånger. Bara det är nästan ofattbart. Många människor går ett helt liv utan att ens ana att de finns där ute, men här i min del av skogen har de visat sig. Första gången stod jag på gården en tidig morgon. Luften var krispig, nästan blå.
👉 Läs om: Mötet med lodjuret i dalaskogarna
Plötsligt rörde det sig mellan granarna — ljudlöst, smidigt, som en skugga med muskler. Lodjuret stannade upp, tittade mot mig. Bara några sekunder, men tiden stod stilla.
Egen Bild:
Andra gången kom det närmare än jag trodde var möjligt. Det gled fram längs stigen bakom ladan, som om det visste precis var det skulle. Och jag minns hur hjärtat slog, inte av rädsla utan av respekt. En känsla av att ha fått bevittna något uråldrigt, nästan heligt.
När vargen ylade i natten
En natt hörde jag vargen. Det var inget jag drömde — det där ljudet glömmer man inte. Ett djupt, långt, nästan sorgligt yl som gick genom märg och ben. Det var inte en hund, inte en räv, utan något helt annat. Jag satt kvar länge efteråt, bara lyssnade, kände hur skogen liksom andades med.
Det var som att vargen berättade något. Kanske bara att den fanns. Kanske att jag inte var ensam här, även om jag ofta tror det.
👉 Läs också: Vilda djur i Dalarna
Älgarna – tysta väktare i skogen
Älgarna ser jag ofta. De har blivit som tysta grannar. En står ibland nere vid vägen när jag kommer tillbaka till stugan, en annan går förbi tidigt på morgonen när dimman ligger tät över ängen. Det känns nästan som att de håller ett öga på mig, på sitt sätt.
Den stora tjuren som stod precis i början av min tomt häromdagen — han som liksom bara stod där, stilla och trygg — han kändes som en symbol för platsen själv. Lugn, trygg, och orubblig.
Korpen – min mörka vän i himlen
Korpen är min favoritfågel. Det har den alltid varit. Den är smart, snygg, svart och har ett närmast mytiskt lugn över sig. Jag ser den ofta sväva över stugan, långsamt och medvetet, som om den inspekterar mig.
Det finns något tryggt i att se samma korpar gång på gång. Jag vet att de minns, att de känner igen människor. Det sägs att korpen är en budbärare mellan världar. Ibland undrar jag om det inte ligger något i det.
👉 Läs mer: Korpen – Dalarnas mörka symbolfågel
De små mötena – fåglar, musen och sommarlivet
Alla möten är inte stora. Vissa är bara ögonblick som glimmar till i vardagen. Som musen som en kväll satt bredvid mig på bänken. Den satt bara där, kanske fyrtio centimeter ifrån mig, och tittade lugnt. Jag vågade knappt andas. Det var så stilla att man nästan kunde höra hur våra hjärtan slog i takt.
Eller sädesärlan, den lilla sprättiga fågeln som följde mig hela sommaren. Den dök upp nästan varje dag, gick runt benen på mig när jag höll på i trädgården. Jag började känna igen den, och den mig.
Egen Bild:
Koltrasten, som har sitt revir i lilla dungen nedanför stugan, sjunger på kvällarna. Det är en ton som får tiden att stanna. Det är som om allt annat i världen får vänta medan koltrasten sjunger sitt tack för dagen.
👉 Utforska också: Natur i Dalarna – skogar, sjöar och vilda möten
Som ett tecken från ovan
En dag, när min son Casper vågade köra motorcykel för första gången, hände något jag aldrig glömmer. Han lyckades direkt — körde lugnt, stannade fint, och när han klev av sträckte han upp händerna mot himlen av ren glädje.
Precis då, exakt i det ögonblicket, gled en kungsörn över stugan. Det var som en film, ett ögonblick så laddat att man nästan inte vågade blinka. Jag stod bara där och tänkte: det här är ett tecken. Inte nödvändigtvis något övernaturligt, men ett slags erkännande från naturen själv.
Mufflonfår, rådjur och sommarens liv
Mufflonfåren såg jag för första gången i år. De kom över ängen i en liten grupp, tysta och värdiga. Jag visste inte ens att de fanns här, men där var de — som om naturen bara hade lagt till ett nytt kapitel i sitt eget manus.
Rådjuren ser jag nästan varje vecka, ibland flera samtidigt. De rör sig stilla mellan björkarna, nyfikna men alltid beredda att springa.
👉 Utforska också: Mufflonfår i Falun – En ovanlig syn
Och så alla insekter — humlor, bin, trollsländor — som kom tillbaka i år när jag slutade klippa gräset så noggrant. Jag lät ängen växa lite vildare, och det var som att hela platsen tackade mig. Fler blommor, fler surrande liv.
Min kompis sa att hon aldrig sett så mycket djur. Hon kallade det ett zoo, och jag tror hon hade rätt. Men det är ett zoo utan burar, och det är det som gör det så vackert.
Reflektion 1 – Att bli en del av platsen
Jag tror inte det handlar om tur, att jag får se alla de här djuren. Det handlar mer om att jag har saktat ner tillräckligt mycket för att hinna märka dem. Jag har blivit en del av platsen. Det är som att när man slutar jäkta, då börjar man se vad som alltid har funnits där.
Reflektion 2 – Nästa säsong
Nästa säsong vill jag plantera ännu mer. Fler blommor, fler bärbuskar, fler växter som lockar bin och fjärilar. Det känns som att jag har fått ett ansvar — att hålla liv i det här lilla hörnet av världen. Och jag vill att det ska fortsätta sjuda av liv, år efter år.
Avslutning – När naturen säger välkommen
När jag tänker på allt detta – lodjuren, korpen, älgarna, musen, kungsörnen, bin och blomsterängar – så känns det faktiskt som att jag har fått ett slags tillstånd att vara här. Som om naturen har sagt: du får stanna.
Det är en känsla av samhörighet som går djupare än ord. Och varje gång jag hör vinden i träden eller ser dimman rulla in över myren, tänker jag samma sak: det här är hemma.
Petter Hansson är frilansskribent och digital nomad med hjärtat i Dalarna. Han har under många år rest, vandrat och deltagit i evenemang runt om i landskapet och delar här med sig av både egna upplevelser och faktagranskade tips. På Dalarna.nu vill han lyfta fram det bästa av regionens natur, kultur och historia – från små byar och dolda pärlor till stora festivaler och klassiska resmål.
