Skogen som bas – när någon sätter ord på det man redan vet
Det blev en sån där dag som inte är märkvärdig på ytan, men som ändå fastnar. Jag var ner till Falun, träffade dottern en stund – hon var krasslig men vi sågs ändå, kort men värdefullt.
När skogen blir den riktiga adressen
Sedan plockade jag upp sonen, och som vi ofta gör köpte vi en dricka och åkte runt utan mål. Ingen plan, bara bil, rörelse och samtal.
Vi kollar bilar och motorcyklar, kommenterar små detaljer som om det vore livsviktiga beslut – det där typiska far-och-son-lunket där orden inte behöver vara stora för att betyda mycket.
Någonstans mellan parkeringen vid macken och grusvägen utanför stan sade han det, helt utan dramatik:
“Du kanske inte ska bo i stan, pappa. Det är lugnare för dig ute på landet.”
Jag hummade, som man gör när något både känns självklart och ändå träffar. Men han fortsatte:
“Du kanske inte ens ska bo i själva området. Du kanske ska vara… i skogen. Det är nog bäst för dig.”
Egen Bild:
”Det är nog bäst för dig där ute” – När någon ser vad man själv anar
Och där satt den. Den där enkla meningen som sätter sig som ett ankare. Inte som ett råd, utan som en iakttagelse. Han konstaterade bara vad han ser: att jag funkar annorlunda nu.
Att det inte är flykt, utan rätt riktning. Att mitt nervsystem helt enkelt landar bättre bland frost, ved, tystnad och långsamt dagsljus som kommer in mellan träden.
Det slog mig hur tydligt det blir när någon annan säger det. Jag har pratat mycket om att jag mår bättre ute i färgborden, att jag sover annorlunda där, tänker annorlunda, andas på ett annat sätt.
Men det är som att man först riktigt förstår det när det speglas tillbaka. När någon man bryr sig om säger: “Det där du gör nu – det är mer du än det andra.”
Egen Bild:
En enkel bilfärd, en stilla mening och en sanning om hem
Och kanske är det så enkelt. Vissa människor är gjorda för att leva nära brus. Andra behöver ett filter. En plats där man inte hela tiden måste hålla emot.
Jag märker det på småsaker – hur jag inte fryser längre som förut, hur jag inte jagar värme, hur dagarna inte längre präglas av ”sen, när…”. Det finns mindre kamp i allt. Färre kanter.
Sonen säger det i förbifarten, men orden stannar kvar långt efter att vi parkerat bilen och åkt åt varsitt håll. Skogen är bäst för dig.
Och jag inser att det är det närmaste man kan komma en sorts frid – när någon ser en precis där man står, och säger: Var kvar där. Du hör hemma där nu.
Petter Hansson är frilansskribent och digital nomad med hjärtat i Dalarna. Han har under många år rest, vandrat och deltagit i evenemang runt om i landskapet och delar här med sig av både egna upplevelser och faktagranskade tips. På Dalarna.nu vill han lyfta fram det bästa av regionens natur, kultur och historia – från små byar och dolda pärlor till stora festivaler och klassiska resmål.
