Att våga stå kvar i det enkla – En konst
Jag märker hur jag hela tiden tänjer på gränserna för vad jag upplever som ”nödvändigt”. I början när jag flyttade upp till fäboden reagerade jag direkt när något var lite obekvämt.
Att leva lite mer – Oroa sig för saker lite mindre
När vattnet nästan var slut, när elden inte tagit sig än och det var kallt inne, när jag hade gått runt med fuktiga skor lite för länge. Det fanns en impuls att ordna allt direkt.
Säkerställa, fylla på, kontrollera. Men något händer när man stannar upp och låter det vara. När man upptäcker att det gör inget. Det är inte farligt att frysa lite medan man hämtar mer ved. Det är inte farligt att gå ut i mörkret för att hämta vatten.
Det är inte farligt att ha det enkelt.
Det är nästan som att kroppen och nervsystemet långsamt börjar förstå att trygghet inte är lika med att allt är serverat – utan att trygghet är att jag kan göra det här, även när det tar emot lite.
Egen Bild:
När enkelhet blir en styrka
I det vanliga samhället lär man sig att bekvämlighet är standardläget. Allt ska finnas på plats, allt ska vara uppvärmt, tillgängligt, uppkopplat och förberett.
Men när man bor lite mer avskilt, som här på fäboden, blir man tvungen att gå tillbaka till något mer ursprungligt. Här finns ingen knapp att trycka på för att lösa allt.
Här finns ved, vatten, eld, timmar och rörelse. Och mitt i det upptäcker man plötsligt att livet inte bryter ihop bara för att det är lite kallt om händerna.
Faktum är att något annat händer. Man blir mer närvarande, mer kapabel och faktiskt lugnare. För man vet att även om vattnet tar slut så kan jag hämta mer. Även om elden slocknar så kan jag tända igen. Det är inte farligt.
Intern länk 1 – Läs även: Ved i vinter – att bygga trygghet inför kylan
Intern länk 2 – Tips: Frost vid fäboden – när naturen skiftar tempo
Personlig reflektion 1:
Jag stod med vattenhinken i handen häromdagen, halvfull bara, och tänkte att jag borde fylla upp den direkt. Men istället gick jag tillbaka in med den och bestämde mig för att hämta mer sen.
Bara för att träna på att inte alltid behöva ”säkerställa” allt direkt. Det var en märklig befrielse i det.
Personlig reflektion 2:
Det är som att jag bygger ett nytt sorts självförtroende. Inte det där som handlar om att prestera eller klara deadlines, utan det tysta, långsamma självförtroendet som säger: ”Jag klarar det här livet, även när det är lite motstånd.” Det är en annan sorts trygghet än jag haft tidigare.
Avslutning – Att återta kontrollen genom att släppa taget
Jag tror det är exakt här som den riktiga återhämtningen sker – inte när allt är perfekt ordnat, utan när man vågar vara kvar i det som är lite rått, lite kallt, lite mindre.
Det är som att kroppen andas annorlunda när man inte försöker försäkra sig mot varje form av obehag. Här ute i fäboden, med frost på marken och veden staplad mot väggen, lär jag mig att det inte är farligt att leva nära det enkla.
Det är snarare farligt att glömma bort att man faktiskt klarar det.
Petter Hansson är frilansskribent och digital nomad med hjärtat i Dalarna. Han har under många år rest, vandrat och deltagit i evenemang runt om i landskapet och delar här med sig av både egna upplevelser och faktagranskade tips. På Dalarna.nu vill han lyfta fram det bästa av regionens natur, kultur och historia – från små byar och dolda pärlor till stora festivaler och klassiska resmål.
